Två veckor in i Fortune’s Weave har jag märkt ett alltmer oroande mönster som börjar visa sig. Så snart jag kommer riktigt djupt in i en spelsession känns det som ögonlocken blir tunga och jag nästan somnar. Det är inte kopplat till någon särskild karaktär, och det händer aldrig under de stora striderna, utan i tiden mellan berättelseuppdragen, när man tillbringar timmar med träning, utforskning av grottor eller vad det nu än är, som jag oundvikligen somnar. Väldigt upprörande med tanke på att jag verkligen gillar det här spelet.
Jag förstår att spelets inledande timmar är menade för att få spelarna att vänja sig vid världen och vad den erbjuder, och när man bläddrar igenom Fortune’s Weave-relaterade samtal på Reddit har jag sett att saker verkligen blir bättre och mer actionfokuserade när man kommer in i del två. Men beroende på hur man spelar, särskilt om man vill utveckla sina fyra hövdingar lika mycket, kan det röra sig om mellan cirka 15 och 30 timmars tråkig, sövande slit.
Jag vill understryka att jag inte tycker att spelet är dåligt, utan att den första delen har dåligt tempo, och mycket av det beror på spelets clash- och dungeon-crawling-mekanik. Clashes fungerar som traditionella turbaserade RPG-strider och när de först visades upp trodde jag att de skulle vara ett nyskapande tillskott till Fire Emblems typiska ruta-baserade strategiska kamp. De verkade vara ett sätt att pressa in fler strider utan att spelet bromsar in med för många slagsmål som kan ta 5–10 minuter per gång. Men clashes, åtminstone i detta tidiga skede, är fullständigt meningslösa. Det är din grupp och en fiendegrupp som utbyter slag fram och tillbaka tills en av er dör. Visst, du kan länka attacker med allierade för lite spektakulär action och få stödpoäng, men fienderna är så tunna och tandlösa att du kan slå på auto-attack medan du går och hämtar din tredje kopp kaffe.
Jag kan se nyttan med clashes när de används korrekt. Vid olika punkter i Flame Lordens historia finns det tillfällen då en clash fungerar som en trevlig liten narrativ möte. I Dietrichs berättelse kan du anta prisjakter, och de striderna är mot fiender som är starkare än de ordinarie monster och soldater du vanligtvis möter i en clash. Men de varianterna är få och långt mellan, medan majoriteten av clashes avbryter mig med en meningslös syssla när jag vandrar genom en grotta och samlar smideskärvor eller vad tusan det nu heter eftersom jag har 52 “turns” att döda innan min nästa stora strid.
Jag hoppas, när jag tar mig ur del ett av varje härskares berättelse och kommer djupare in, att actionen blir tätare och svårare. Jag tycker att Fortune’s Weaves världsskapande är fascinerande och jag är överlag glad över att försöka vinna över alla de attraktiva karaktärer med brun hudfärg eller clownlika utseenden till mitt följe. Men när spelet inte tydligt gör det, kan jag åtminstone ta igen mig med lite skönhetssömn.
