Efter över tio timmar i Fire Emblem: Fortune’s Weave tror jag att jag har listat ut det. Dietrich är spelets “huvudkaraktär”. Inte någon av de andra Flame Lords, och inte ens Eshmel, den anpassningsbara avatar-karaktären liknande Byleth från Three Houses eller det kärleksfullt smeknamnade “toothpaste-chan” i Engage. Det är den vackra blonda pojken. Och medan jag trodde att det skulle kännas upprörande, är jag förvånansvärt positivt inställd till den här utvecklingen.
Med officiellt fyra Flame Lords — och även det känns tveksamt eftersom Anatolia, nunnan med ett vapen, verkar ha sin egen speciella grej på gång—Dietrichs berättelse (så här långt i alla fall) verkar vara den som berör spelets galna miljö och är närmst kopplad till att nysta upp den större gåtan om exakt vad i sjutton som pågår.
Låt oss backa bandet en aning. Fortune’s Weaves berättelse börjar med en riktig kurva som får den att sticka ut bland Fire Emblem-spel. Vi har lämnat svärd- och sandal-fantasyepos bakom oss och kastats ända in i framtiden med lasers och datorer och enorma rymdskepp. När du vaknar som Eshmel är du ett kroppslöst väsen i vad som i grunden är en Bacta-tank med lysande skärmar och kablar runt omkring dig. Men innan du hinner lära dig något betydelsefullt om detta, blir du skjutsad tillbaka i tiden, och inga av spelets anachronistiska tillbehör nämns förrän du påbörjar Dietrichs bana.
Av alla Flame Lords är det mest logiskt att ge Dietrich den mest övergripande berättelse-signifikansen (hittills), eftersom det enda som driver hans berättelse är “slå monster, vara snygg, ät heta chips och ljuga.” Den “Jag vill vara starkast”-tropen fungerar bara så länge innan den blir lite enahanda, särskilt när den ställs bredvid drivkrafterna bakom Theodora, Leda och till och med Cai. Jag skulle till och med säga att Dietrich har den bästa av de tre huvudberättelserna eftersom det är den jag mest vill se utspelas.
Medan Leda och Theodora, kommer min motivation att få se deras historier utspelas från att jag gillar de karaktärerna mycket; med Dietrich är det tvärtom. Jag kan knappt bry mig om honom som karaktär; han har just nu den berättelsen som får mig att utropa “Vad i hela fridens namn pågår?” mest. Hans bana korsas också tidigast med Anatolia, som också har potential för storslagna intrigutvecklingar som snurrar runt henne.
Hon har också ett vapen. Och vi vet redan hur roligt vapen är i det här spelet.
