Kumail Nanjianis podcast från 2010-talet, The X-Files Files, ägnade mycket av sin sändningstid åt att dissekera seriens lekfulla akrobatik i hur den behandlade sina sexsymboler. Dana Scully, spelad av den unge Gillian Anderson, var avmätt, kall och klädd i enorma kappor. Denna distanserade rödhåriga kvinna fick bara fansen att höja rösten ännu högre. Jag tror att det var till deras fördel att Anderson först under senare år har avslöjat att hon också är en riktigt kåt person. Information som kanske kunde få deras inälvor att sprängas.
Jane Schoenbrun återuppväcker regelbundet deras forna fixeringar. Regissören till I Saw The TV Glow och We’re All Going to the World’s Fair gör stämningsfulla nedslag i de medier som formade dem när de var unga. Schoenbruns senaste och mest högbudgetfilm, Teenage Sex and Death at Camp Miasma, försöker avkoda en särskild korsning mellan thanatos och eros. Och även om den ofta är målerisk och vacker i hur den gör det, är filmen sannolikt så irriterande att den inte riktigt sätter dig i rätt stämning.
Camp Miasma följer Kris Williams (Hacks’ Hannah Einbinder), en queera indie-film-darling som får i uppdrag att återuppväcka 80-talets slasher-sensation ”Camp Miasma”. Studion vill ha en chic, upphöjd skräckinriktning. Williams vill sona seriens transfobi-synder. Regissören beslutar sig för att söka upp Billy Presley (Anderson), den ursprungliga stjärnan som blivit en eremit, bosatt på campingområdet där den ursprungliga serien spelades in. När diskussionerna kring konst och intimitet utvecklas mellan de två, flyter gränserna mellan fakta och fiktion samman och en ostoppbar mördare stiger upp ur sjön.
Ett nostalgiskt inslag i denna film är en enda bildruta ur den fiktiva skräckfilmen, där spegelbilden av mördaren Little Death fångas i Presleys vidgade öga, mitt i klimaxen. Williams vill reda ut deras ansträngda relation till detta våldsamma smutsiga innehåll. Presley är mycket villig att inleda ritualen.
Camp Miasma vill både ha kakan och spruta den i blodet. Den är både en parodi på den dygdiga, pseudosakliga omvärderingen av genrefilmskapande lika mycket som en deltagare i den. Williams är en ganska tydlig självreflektion av Schoenbrun, överdriven och neurotisk. Hela tiden föreläser de och definierar sin vision som en allför lång Letterboxd-recension. Innan du hinner jämföra med Sunset Boulevard, Wes Craven’s New Nightmare eller inlägg om Sleepaway Camp, gör filmen det för dig rakt av. Dess metaforer är direkta och tydligt uppmärkta, och de mer känsliga bitarna kvävs i blodbadet.
Hur ohyfsat manuset än kan kännas lyser Schoenbruns regissörsskick så mycket starkare. Deras förmåga att avbilda så specifikt bildspråk, att komponera och skapa ett visuellt språk är ofta en fröjd. Jag skulle gärna se dem ge sig på någons annans manus (och vad jag hört om deras läsning av Secretary vid ett bord tyder på att det redan har burit frukt). Att Camp Miasma ständigt befinner sig i ett försvarsställning är synd. Precis som så mycket queer filmmagi och psykosexuell skräck höjer den sig bäst när den omfamnar dekadensen, som ett minnesvärt massmord till Counting Crows. Miasma känns som en konversation med sig själv, och inte en som den vågar låta någon annan delta i, trots att den till synes handlar om att odla en warpig personlig relation till video nasties.
