Beast of Reincarnation är det senaste i en rad icke-Pokémon-spel från Game Freak, ett företag som i huvudsak ägnar sig åt att skapa RPGs som fungerar som navet i det globala fenomenet med samlarkort, animefigurer och enorma mängder merchandise. När teamet får den sällsynta chansen att göra något annat är det intressant att se hur långt det skiljer sig från det monsterfångstyrket som vanligt dominerar deras arbete. Vid en första blick verkar Beast of Reincarnation, ett soulslike postapokalyptiskt RPG, vara en rätt stor brytning jämfört med Pokémon, men som någon som tillbringar mycket tid i Pokémon‑universumet förstår jag definitivt hur detta team nådde fram till något som liknar Beast of Reincarnation.
På ytan integrerar Beast of Reincarnation monsterfångstelementen i Pokémon genom att låta dig ge kommandon till Koo, spelets vargkompanjon som har kraften att manipulera elementen. Han kan avfyra eldklot från svansen, slå fiender med blixtar och resa upp mäktiga rötter ur marken för att spetsa motståndare. Medan största delen av tiden går åt till att svänga ett svärd som Emma, när du behöver kalla in din hundvän, saktar spelet ner och låter dig välja den förmåga du vill att han ska använda på ett sätt som känns tydligt Pokémon-likt.
Bortom den mekaniska delen av att styra ett magiskt djur, är designen av varelserna i Beast of Reincarnation som integrerar djuriska drag med utsmyckad vegetation för att skapa något som skulle kunna frodas i Beast-s postapokalyptiska värld är rakt ur Game Freaks handbok. Pokémon är fantasifulla varelser, men de är rotade i ekosystemet i en region, hittas och fångas i miljöer som känns rimliga för deras art att leva i, och de har också en slags elementär anknytning som gör att de trivs i ett specifikt utrymme. Även om nästan alla de drabbade varelserna i Beast of Reincarnation sannolikt skulle vara grässorter där all blomster- och vinrankor ersätter mycket av deras päls, kan jag utan problem se varje enskild av dem återgjord i Pokémon‑husets stil, med en Pokédex‑anteckning som förklarar deras vanor och hur de har överlevt i världens täta skogar.
Den mest centrala förbindelsen mellan Beast of Reincarnation och Pokémon är dock kopplingen mellan människan och djurriket. Koo och Emmas relation är en nyckeldel i spelets historia, men de är inte det enda människa‑ och djur‑paret du möter i berättelsen. Beasts kultur har lärt människor att frukta dessa varelser, och ändå har flera karaktärer partnerskap med djur precis som en Pokémon‑tränare har med sin start. Jag blev alltid uppspelt över att möta en annan människa på mina resor eftersom deras drabbade djurkompis oftast avslöjar något om dem. Kunai, en skicklig krigare som hjälper Emma och Koo i deras stund av nöd, följs av en vinrankorprydd häst som speglar hennes majestätiska närvaro. Vissa partnerskap var inte lika smickrande; en skurk jag mötte hade med sig en grotesk varelse som jag inte vet hur jag skulle beskriva. Några av Beast of Reincarnation mest effektiva berättelseögonblick kommer från dess subversiva vändningar av dessa paralleller, och även om historien har sina problem lyser Game Freaks förståelse för symboliken i att förena människa och monster igenom decennier av arbete med att utforska idén.
Beast of Reincarnation är inte perfekt, och jag växlar mellan att gilla spelet och att tycka att det bara var okej. Men som en Pokémaniac gillar jag att få se det som Game Freak gör bra i ett spel fullt av saker som de tar sig an för första gången.
