Belmont’s Curse är inte för den som lätt blir överväldigad. När som helst måste jag hålla koll på rum fulla av pilar, laserstrålar, yxor, istappar, stenblock och fåglar, var och en av dem kan sväva mot mig och ofta samtidigt flera. Tack och lov har huvudpersonen Rose Belmont tilldelats ett arsenal av verktyg för att hjälpa henne i hennes dödliga resor i Casa de Dracula, men åter igen: överväldigad. Efter en viss gräns finns det för många verktyg att hålla koll på och jag faller tillbaka på de som fungerat bäst för mig. Men en sak jag uppskattat under min tid med Belmont’s Curse är hur det tvingat mig ur min bekvämlighetszon.
Jag föredrar vanligtvis en distansbaserad spelstil och föredrar spjut- och piskevapen eftersom de gör att jag kan hålla ett säkert avstånd och ändå utdela smärta. Rörelseverktyg som luftdash, törnpisk och glid hjälper på försvarssidan och jag har börjat förlita mig nästan uteslutande på dem. För mig är det bästa och enklaste sättet att undvika skada helt enkelt att komma undan skadan. Med denna undvikande strategi har jag haft en ganska bra tid fram tills en boss: den giriga Mammon.
Mammon är den här stora, fula ”be thou not afraid?”-liknande ängelliknande väsen som ser ut som ett hjul med ett öga i mitten. Mina första försök att få ner honom gick dåligt. Han studsar ojämnt runt i arenan, spyr eldskenor i olika vinklar och följer Roses position innan han brutalt slår ner på henne. Jag hade enormt svårt att undvika dessa attacker, eftersom att springa undan en ofta satte mig i farozonen för en annan. Jag kunde helt enkelt inte röra mig tillräckligt snabbt för att komma undan.
Frustrerad tog jag en paus, slog på en speedrun av spelet bara för att se vilka tips och knep proffsen använder för att ta sig igenom det. Det visar sig att de parerar, mycket. Jag gillar inte parering som försvarsmekanism i Belmont’s Curse av samma anledning som jag inte gillar den i andra icke–Clair Obscur-spel: Det är svårt att göra det där i farten. Svårigheten förstärks av att, som jag nämnde, Belmont’s Curse gillar att kasta allt mot dig, överallt, samtidigt. Den enda anledningen till att jag gillar parering i Expedition 33 är att du står stilla och väntar på attacken. Att försöka tajma när nio miljoner projektiler är på väg mot ditt ansikte är ett fåfängt uppdrag, särskilt när rörelsemekanismerna känns mer som muskelminne än något jag aktivt behöver timma.
Men fan, jag skulle gärna vilja klara spelet inom det här seklet, så jag gav det en chans och det är förvånansvärt hur väl det fungerade. Istället för ännu ett rullband av misslyckanden slog jag Mammon inom ett par försök efter att ha plockat upp spelet igen. Ni vet hur i Zelda-spel, efter att man får en ny artefakt i en dungeon, bossen ofta är tematiskt kring just den saken? Det var exakt så det kändes, även om jag redan hade plockat upp pareringen fyra eller fler bossar tidigare. Belmont’s Curse ger dig friheten att hitta din egen spelstil, men då och då erbjuder det ett test för att kontrollera förståelsen. Jag gillar det, det hindrar att saker blir alltför mekaniska eller uttjatade. Jag tror inte att jag har förmågan att lägga parering i min ordinarie rotation, men nästa gång jag fastnar vet jag att gräva i min knep-väska efter något nytt.
