Den första säsongen av Cyberpunk: Edgerunners är full av minnesvärda ögonblick som utgör grunden för dess berättelse, ögonblick som får hela säsongen att kännas som en brutal, hjärtskärande symfoni där varje tråd och varje refräng har en mening, allt vävs samman på sätt som gör att varje element lyfter fram en starkare verkan än vad det någonsin skulle göra på egen hand. Det känns nästan som om Studio Trigger och CD Projekt Red visste att de behövde nå dessa otroliga narrativa höjdpunkter och arbetade bakåt från dem, så att varje minut av deras 10-avsnitts löpning noggrant banar vägen till de mest minnesvärda scenuppsättningarna.
Jag tänker på scener som Edgerunners’ huvudperson David Martinez ser sin mentor Maine falla offer för cyberpsykos när Trigger skildrar Davids omedelbara, hjärtknipande sorg på det mest visuellt störande sättet med några sekunder av detaljerad animation, liksom de sista ögonblicken då netrunern Lucy, som i hela sitt liv drömt om att nå månen, äntligen gör det tack vare sin älskades handlingar. Dessa träffar bara eftersom Edgerunners använder varje bildruta av animationen för att förtjäna dem. Jag väntade mig alltid något som kom i närheten av dessa förödande höjdpunkter när jag såg Cyberpunk Edgerunners’ nya, (mest) fristående andra säsongen, men de anlände aldrig.
Edgerunners II är mycket mer ett ensembleprogram än sin föregångare, eftersom dess många skilda trådar tar tid att ställa sig i fokus och knyta ihop sig, och det är svårt att avgöra om det finns någon riktig huvudperson den här gången. Det finns Roman, en ung pojke som hellre vill betrakta Night Citys hyperkapitalistiska dystopi genom en analog videokamera än att leva genom simuleringar av den i en illegalt braindance; Talia, en tonårsflicka som gjort uppror mot sina föräldrar och ersatt nästan hela sin kropp med cyberware, vilket lämnar hennes mor inget val än att anställa hennes tidigare pojkvän edgerunner Weak för att spåra upp henne och hålla henne säker från den lokala Maelstrom-gänget; och sedan finns D, en Nomad som söker hämnd för döden av sin klan, även om den skyldige är okänd för honom i början av säsongen.
Night City är hem för människor från många olika bakgrunder, och i Cyberpunk 2077 får dina äventyr dig att skaka händer med både de extremt fattiga och de extatiskt rika, de mäktiga och de maktlösa, människor som aldrig skulle drömma om att interagera med varandra trots att de är oupplösligt sammanlänkade av både staden de kallar hem och av deras kopplingar till dig. 2077 gör dem alla till en del av samma stad och av samma berättelse eftersom du är där, vandrande längs gatorna mellan Judys lägenhet och Kerrys herrgård. Edgerunners II har svårt att komma undan när allt det har är berättelser som verkar helt avskilda från varandra tills serien gång på gång försöker halvhjärtat överbrygga avståndet mellan dem. Resultatet är att Edgerunners II binder sina trådar så löst att serien vandrar runt i mer än halva speltiden, och känns mer som flera berättelseidéer för separata anime än en sammanhängande säsong av television. Roman, Talia och D befinner sig i samma solsystem, men det finns ingen verklig gravitation mellan dem. Inte den jag känner i alla fall.
De stora ”avslöjandena” som är menade att knyta ihop allt känns vattniga, och serien känns ständigt som om den flyttar målstolparna på sina egna insatser när Talias hälsa försämras och dess hämnddrama blir mer självbelåtet än någon i Night City har moraliskt rätt att vara. Seriens ultravåldsögonblick är underhållande och blodiga att beskåda, men Edgerunners II sällan når den nivå som säsong ett hade i sina mest minnesvärda scenutsmyckningar, och i slutändan, trots sina våldsamma, känslomässigt explosiva ögonblick, känns det sällan som om den säger något om vad våld egentligen betyder i Night City.På något sätt spelar scenen där Edgerunners II sätts upp mindre roll i vad som händer än vad den någonsin har gjort tidigare. Metropolens specifikhet saknas här då serien sällan känns som om den är avsiktligt placerad i Night City. Den så kallade ”huvudpersonen” i franchisen känns här mer som en bakgrund än något annat. Det finns några anmärkningsvärda lore-avslöjanden, men även några som känns som om de framställs som betydelsefulla men inte egentligen påverkar något.
Jag har till största delen ägnat mig åt att kritisera Edgerunners II, till den grad att du kanske tror att jag verkligen hatade hela grejen. I själva verket var jag mest bara blek. Serien tar inga verkliga svängar, den känns splittrad tills den börjar trycka in fyrkantiga passformer i runtomkring hål, och den slutar på ett sätt som får mig att känna att man kunde ha trimmat några berättelser för att få något mer kärnfullt och ändå nå samma slutsats. Studio Trigger har fortfarande gnistan när det gäller fantastisk, stilfull animation, och röstbesättningen är ganska bra. Jag önskar bara att jag kände något så när som gårshudsvib då David lovade att ta Lucy till månen, eller den fullständiga kyssen av kroppen som jag kände när David körde bort från Maynes exploderade lik. Det finns så många berättelser att berätta i Night City. Jag antar att, statistiskt sett, inte alla kan vara bra.
