Man säger att jämförelse är glädjens tjuv. Det gör definitivt svårt att verkligen njuta av Orbitals ibland. Shapefarms tolkning av split-screen co-op‑äventyret som Hazelight gjorde populärt med spel som det prisbelönta It Takes Two och uppföljaren Split Fiction, är beundransvärd i hur den lyckas särskilja sig från spelen som tydligt inspirerade den (medregissör Jakob Lundgren arbetade bland annat sex år på Hazelight). Men till skillnad från dessa storheter, vilka perfekt tajmade sina flerserveringsmåltider för att lämna båda spelarna mätta och belåtna när efterrätten kom, känns det när det är över som om Orbitals har tappat idéer.
Orbitals är inspirerat av ikoniska 90-tals‑anime som Neon Genesis Evangelion och Cowboy Bebop, och trots alla mina andra invändningar mot spelet ser det verkligen imponerande ut. Sättet som dess två huvudpersoner rör sig genom en värld som ser ut som en anime du skulle titta på en CRT i 1997 är nästan kusligt. Spelets cinematik, ritad av det japanska anime‑företaget Studio Massket, skulle lätt kunna lura även den mest inbitne anime‑kännaren till att tro att de missat en science fiction‑pärla från för 30 år sedan. Det faktum att det faktiskt är svårt att särskilja mellan de animerade klippsekvenserna och den värld du rör dig genom när du spelar är en ganska bedrift. Många spel strävar efter anime‑stilen, men det är sällan man får spel med den här nivån av konstnärlig djup och kontrast som så troget efterliknar konsten från den tiden.
Gränsen mellan hyllning och härledning är dock tunn. Orbitals ser ut som om den har rätt i behåll, men anime‑blocken som ligger till grund för den är så uppenbara på några ställen att spelet i stället helt enkelt påminner om serierna som gjorde samma sak tidigare, och ofta bättre. Dess rymdresa väcker tankar om Bebop, och dess existensiella teman och konflikter i slutet av spelet är nästan böjda versioner av vad Evangelion uppnådde för mer än 30 år sedan. Spelets två huvudpersoner, den sprudlande Maki och den väluppförde Omura, är tillräckligt underhållande ansikten för berättelsen men Orbitals ger aldrig dem eller vad de upplever någon riktig skärmtid. De utvecklas aldrig till mer än karikatyrer av anime‑tropes, som framför välbekanta historier med samma skicklighet som amatörskådespelare i en samhällsteater. Hjärtat känns rätt, hantverket räcker inte till.
Det vill säga det betyder inte att It Takes Two eller Split Fiction vore mästarklass i samarbetsberättande. Berättartekniskt ligger Orbitals dåligt till jämfört med de anime som den drar från, inte med sina videospelsgenrekamrater. Den framför en förkortad sammanfattning av en starkare historia, så själva tvåspelarpusslen måste räcka för att bära den över mållinjen. Och det gör den, till största delen, men i en långsam jogg snarare än i en bild-fullt avslut.
Orbitals är delat mellan skeppsbaserad rymdexpedition och markbaserade, verktygsdrivna pussel. När du är ombord på skeppet styr en spelare fartyget medan den andra bemannar tornet högst upp. Det här är inte ett komplext skepp att köra eller ett knepigt vapen att sikta på, vilket är bra eftersom samordningen med din medspelare är ganska intuitiv om ni har en kompetent tvåspelare. Några av de mest intressanta momenten uppstår när Orbitals bryter upp sin vanliga rytm. Under en bossstrid satt jag vid skeppsrodret medan min vän var vid tornet, och vår fiende saboterade våra system, vilket tvingade min kompis att kliva av kanonen och springa igenom skeppet för att laga problemet medan jag fortfarande försökte undvika inkommande faror. Orbitals kan gå emot sina egna idéer när den vill, och den viljan resulterar i några av spelets mest minnesvärda ögonblick.
Orbitals är också bra på att spinna vidare på sina för få koncept. Varje gång Maki och Omura kliver ur skeppet och utforskar rymdstationer omkring dem tar de med sig ett av ett fåtal utvalda verktyg. Dessa inkluderar prylar som en gripkrok, en laserstråle och en rymdhose. Miljöerna som paret använder dessa verktyg för att ta sig igenom är ofta varierade och har smarta pussel att lösa, och när du och din lagkamrat är helt synkrona och arbetar i tandem för att göra saker som att reparera en skepps motor, när en spelare drar föremål med kroken medan den andra skjuter med slangen, är det den sortens sak som får dig att vilja ge din vän på soffan en high five. De tidiga ögonblicken av att hitta en rytm att dansa till är underbara, men ju längre spelet går stöter ni på liknande situationer om och om igen, så att ni faller in i vana oftare än ni upplever tillfredsställelse när ni stöter på en ny utmaning och tillsammans hittar en lösning.
-
BACK-OF-THE-BOX-QUOTE:
”Nog med anime‑rivaler, nu är det dags att skaffa anime‑vänner.”
-
DEVELOPER:
Shapefarm
-
TYPE OF GAME:
Tvåspelar‑co-op plattformspusslare.
-
LIKED:
Det ser verkligen häftigt ut och när pusselpussellägningen träffar rätt gör den verkligen intryck.
Shapefarms animeinspirerade twist på Hazelights formel hoppar fram och tillbaka mellan influenser utan att nå nästa steg i att forma en egen identitet. Det mest imponerande med spelet är hur väl det efterliknar något annat, och det gör bristerna ännu tydligare eftersom det inte riktigt når de höjderna det siktar mot. Det är ett kompetent spel inom genren, men när min co-op‑partner och jag övervann dess sista utmaning tänkte jag egentligen bara att jag ville se Evangelion igen, snarare än att tänka mycket hårdare på vad Orbitals faktiskt hade visat mig.
