The last of us 06 september 2013 12.42 av AlexandraAurell

Ett par gånger under ens livstid erbjuds man att ta del av en berättelse som får en att tänka efter. När ett spel blir mer än bara ”ett spel” och agerar som ett medium där man tvingas att fundera på hur människor i desperata situationer försöker relatera till varandra och där extrema och moraliska dilemman sätts vid sin spets.


Det är en handfull spel som försöker skapa detta men inte lyckas helt fullt ut. The Last of Us (härefter refererat till som TLOU) lyckas ta flertalet kliv i rätt riktning. Rädsla och skräck blandas med nyfikenhet och gemytlig empati gentemot berättelsens karaktärer. En kompott av fascination och blandade känslor.


Berättelsen i sig utspelar sig efter att en pandemi har lamslagit större delen av världen. En spor från en svampfamilj, rätt olik de vi har i Sverige, har lyckats infektera människovävnad och använder människokroppen och dess mjuka vävnader som sin personliga assistent. Men istället för att tvätta och handla mat åt en så äter den upp ens vävnad och lämnar kvar en urholkad, grotesk varelse vars enda uppgift är att påtvinga dig samma öde. Inte precis de bästa förutsättningarna i en postapokalyptisk miljö, nej.


Huvudkaraktären målas upp som en familjefar som förlorat allt efter pandemin och skyr inga som helst medel för att uppnå sina kortsiktiga mål. Han tvingas senare att axla rollen som beskyddare åt en ung flicka, känd som Ellie: en purkig ung dam som visar sig ha en hel del skinn på näsan, trots sin ringa ålder. Det är dessa två personers äventyr du kommer att spendera kommande 18 timmar med.


Att kontrollera Joel, huvudkaraktären, är minst lika smidigt som i Uncharted-serien. Han är följsam och responsiv, något som är mycket viktigt i ett spel där man ska försöka beträda okänd mark försiktigt och begrunda sin omgivning noggrant. En spelstil som passar mig perfekt. TLOU kan spelas med en aggressivare framtoning om man så vill. Men ligger man på de svårare svårighetsgraderna (Hard och Survival) är det nästintill omöjligt att gå in ”guns blazing”. Eller nej. Det är omöjligt.


Opponenterna i spelet består av människor som är kolossalt egoistiska och vill inget annat än att ta dina kläder, skor och den mat du eventuellt har. Och ditt liv. Cordycept-angripna människor är dock betydligt jobbigare då de inte känner någon rädsla och följer heller inga rörelsemönster. Så fort de upptäcker dig rusar de mot dig och dina mjukdelar. Dusterna med de sistnämnda är oftast väldigt intensiva och det gäller att ha goda reflexer och kunna fatta kvicka beslut medan de något mänskligare banditerna (men inte mycket mänskligare) är betydligt mer försiktigare och så länge du har huvudet bakom ett omkullkastat bord har du lite andrum till att vara lite taktisk. Du kan a) förbereda en molotovcocktail genom att fylla en flaska med alkohol, tryck ner en trasa och låta tändarens flamma slicka i sig tygets fibrer b) kasta tidigare nämnd (tomma) flaska bakom banditerna, förflytta sig snabbt och tyst intill ryggen på av en av dem och ta denna som mänsklig sköld eller c) kasta sig över bordet, slå (den tomma) flaskan över huvudet på första bästa, sätta en kniv till halsen på nästa och krossa den tredjes, vettskrämda ansikte mot en bordskant.


The Last of Us (TLOU) är allt annat en barnvänligt och det märks att Joel inte skyr några som helst medel för att överleva. Ibland är det nästan skrämmande hur långt han är beredd att gå. Motpolen till detta och att han bibehåller en del av sin mänsklighet är tack vare den unga individen han blivit propsad att se efter och skydda.


Progression genom spelet sker sömnlöst och smidigt. Du hittar små saxar, trasor, spikar, plankor och annat nyttigt som Joel kan kombinera ihop tillsammans för skapa livsnödvändiga hjälpmedel. Det intressanta är att allting sker från Joels ryggsäck som man med en knapptryckning på Select, får tillgång till och, i realtid (i spelet), måste sätta ihop diverse redskap genom. Detta gör att man måste välja var och när man väljer att plocka av sig ryggsäcken för att begrunda om man ska satsa på en provisorisk kniv (sax + tejp = sant) som kan få upp den låsta dörren eller om man ska använda saxen och tejpen tillsammans med plankan man hittade tidigare för att skapa en livsfarlig ”sax-ihoptejpad-men-en-planka” kombination.


Mycket handlar om val. Ofta ödesdigra val. Eftersom resurserna i den här drabbade världen är högst begränsade är man tvungen att vara väldigt sparsam med såväl verktyg som ammunition. Detta inger en stark känsla av tvingad överlevnad, vilket ju är den precisa tanken med det här spelet.


En del som vi bara testade någon timme eller så men också var nöjda med hur det artade sig, var multiplayerbiten. Istället för att trycka in 16 spelare och göra det till ett ”slaktfält” där folk skjuter på allt som rör sig, har Naughty Dog valt en subtilare approach med färre deltagare och med färre spellägen. Personligen tycker vi att det är ett smartare val. I ett av spellägena (Survivors) spelar man fyra mot fyra och där permadeath (dör du så dör du, glöm respawn och allt vad det heter) är ett faktum. Det gör att man är betydligt mer försiktig och försöker lugnt och metodiskt att överrumpla motståndarlaget, som ofta då går en kvick död till mötes.


Så även vid flerspelarläget lyckas spelet hålla en god kvalité trots att det nog är kampanjen, enspelarhistorien, många kommer att köpa spelet för. Så det är svårt att inte berömma spelet för alla dess aspekter. Det som imponerande mest var hur väl Naughty Dogs lyckats att tvinna ihop en unik och välberättad handling tillsammans med ett spännande och alltid nervkittlande spelupplägg/gameplay.
Det här är utan tvekan ett av årets, om inte just det, årets bästa spel.


Testgrupp: Goodgame Västerhaninge
Betyg: 10/10