Starhawk 19 oktober 2012 14.38 av majr0z

I en avlägsen framtid har mänskligheten upptäckt en ny energikälla, Rifts, som kan driva rymdskepp och maskiner men även förvandla människor till Outcasts: farliga energiberoende mutanter. Emmet Graves och hans partner Sydney Cutter är legosoldater som beskyddar gruvdrift på Rifts runtom i galaxen för vem som än kan betala dem, men deras senaste uppdrag tar dem till planeten där Emmet med sin bror Logan en gång arbetade som Riftgrävare tills den dagen de blev anfallna av Outcasts. Logan försvann spårlöst och Emmet blev ett mellanting av Outcast och människa. Hans ankomst på planeten är början på en strid där gamla sår kommer slitas upp… och förhoppningsvis läkas.

Starhawk är en ambitiös titel. Målet verkar vara att ta Battlefields formel, att slåss både till fots och i mark och luftfordon, injicera RTS-drag i form av resurshantering och att kalla ner olika byggnader och sedan anpassa allting till tredje persons actionspelsformat ala Gears of War. Det är bara synd att ambitionerna inte räckte till för att göra Starhawk till en utmanare av något av de tidigare nämnda spelen.

För en handfull nya inslag.
nSingleplayerkampanjen som erbjuds kommer inte vinna några priser. Den är kort nog att klaras av på en helg. Handlingen består av välnötta klyschor från början till slut och karaktärerna är så ensidiga att torkande färg är mer intressant, med undantag för Cutter som i sin roll som skojfrisk sidekick tillåts ha en personlighet. Den är inte ens särskilt bra på att lära spelaren hur spelet ska spelas så att man är väl förberedd på multiplayerdelen, då spelets många mekanismer förklaras på ett så minimalt (och ibland rent av dåligt) sätt att man ofta själv får experimentera sig fram till vad som fungerar och hur man spelar. Och även om detta kan låta attraktivt i mångas öron (vem har inte irriterat sig på spel som håller spelaren i handen och förklarar allting så simpelt som möjligt) så försvinner det mesta av upptäckarglädjen när man inser att kampanjens banor är så likartade, och tricken för att klara dem så simpla, att det inte finns någon ”upptäckarglädje” att prata om. Det tar inte mycket hjärnkraft för att placera ut kanontorn på viktiga punkter och sedan se de skrattretande dumma fienderna promenera rakt in i mördande automatisk maskingevärseld, gång på gång på gång.

Vilket är synd, för spelet har faktiskt intressanta inslag som är värda att undersöka närmare. För det mesta är kontrollen bekant: vänster spak styr karaktären, höger spak styr kameran, axelknapparna skjuter och kastar granater. Men om spelaren håller in Triangelknappen dyker en cirkelformad meny upp där man kan välja olika byggnader med spaken. Bland annat går det att bygga krypskyttstorn som låter spelaren speja över vidder, bunkrar som ger spelare skydd från raketkastare, kanontorn som beskjuter fiender, samt fabriker som bygger svävare, bilar, tanks, flygplansrobotar och jetpacks. Detta är intressanta inslag, om än något klumpigt implementerade. Det är inte riktigt smidigt att navigera i menyerna samtidigt som man blir beskjuten och spaken hela tiden glider till byggnaden bredvid det man vill bygga. Vissa gånger fungerar det att trycka snabbt på knapparna men andra gånger måste man hålla in dem, och när man ska placera ut byggnaderna med höger styrspak kan det vara riktigt bökigt att placera ut dem rätt: en process som skulle vara enkel med mus blir slö med PS3-kontrollens styrspak. Det bör nämnas att med några få undantag, som ett autosikte som verkar slås på och av utan någon riktig logik, är kontrollerna aldrig så pass dåliga att de blir frustrerande. Överlever man bara den första förvirrande timmen lär man sig snart nog hur det hela går till, men det är ingen lätt match.

För några få besvikelser mer.
Det mesta i spelet är på det viset. Röstskådespelarna levererar klart godkända prestationer men manuset ger dem sällan något minnesvärt att säga. Musiken är så anonym att den inte ens märks, med undantag från det härligt spaghettiwestern osande huvudtemat. Spelets grafik är duglig med smidig bilduppdatering och vidsträckta vyer, men banorna känns ofta tomma och de enda miljöer som erbjuds är öken, slumpmässigt utplacerade svävande plattformar i rymden och sumpmark. Gränssnittet fungerar när man väl lärt sig vad som är vad, men det skär sig något när markdelen är byggd för ett medelsnabbt FPS och flygdelen mest påminner om Star Fox med grälla färger och mängder med små distraherande föremål överallt. Och även om sci fi-western estetiken är nyskapande blir den i slutänden mest en snygg fernissa som aldrig riktigt spelar någon verklig roll. Men om dessa är klagomål som kan riktas mot single player kampanjen, kan då multiplayer komma som en räddande ängel?

Inte riktigt. Starhawks onlinedel erbjuder mycket innehåll och sidospår, men saknar även den en redig livslängd. Det finns möjlighet att starta din egen klan och ha en liten almanacka för att hålla koll på matcher och evenemang, samt en möjlighet att gå runt på de olika banorna och utforska dem ensam eller med sitt lag utan att vara i en match vilket är ett kul inlägg. Alla de lägen som ett modernt spel behöver som capture the flag, deathmatch och team deathmach osv finns representerade. Problemet kommer när spelet väl börjar och det som gjort spel som Battlefield, Team Fortress 2 och andra till sådana succeer inte finns med: skillnader mellan spelare. Alla spelare kan använda vilka vapen de vill, styra vilka fordon de vill och bygga precis vart de vill. Det enda som skiljer spelare åt är olika skins och färger man kan måla sina fordon med som måste låsas upp genom att stiga i rankerna. Utan dessa skillnader finns inga riktiga roller eller taktiker, utan alla springer mest omkring och experimenterar utan någon samordning. Detta kan naturligtvis förändras ju längre folk spelar och vänjer sig vid spelet, men av det vi sett hittills vågar vi gå så pass långt att vi hävdar att spelet inte kommer att leva tillräckligt länge för att detta ska ske.

Det goda, det onda och det fula.
Spelets verkliga problem ligger nämligen i hur simpelt det är. Allting från fordon till vapen är så pass förenklade att det inte är någon utmaning att spela spelet. Det finns verkligen inga tricks eller taktiker att lära sig förutom att vara försiktig när man kör då det är pinsamt lätt att fastna på utstickande delar av banan och bli ett lätt mål. Fordonen förblir slutligen bara som en extra livmätare och starkare vapen, men utgör inte särskilda spelinslag som tvingar en att tänka och lära sig. Att springa runt till fots är inte mycket roligare det heller då det är alldeles för lätt att döda och bli dödad av närstridsattacker. De skjutvapen som finns har man redan sett tidigare om man har spelat ett enda FPS i modern tid. Att den enda co-op-funktionen som erbjuds är ett läge där man ska försvara en bas mot en ständigt anfallande hord av fiender, som dessutom bara kan spelas med medlemmar av din egen vänlista som du bjuder in till spelet, känns väldigt det tråkigt. Slutligen kräver spelet ett nätpass, vilket är upp till var och en att bestämma om de gillar det eller inte.

nSammanfattningsvis
Starhawk vill vara Battlefield men mer, men resultatet är så mycket mindre. Det har ingen tyngd eller riktigt lockande moment utöver nyhetens behag att kunna bygga saker och känns mest som ett kaotiskt virrvarr som bara är underhållande för stunden. Det känns allt för ofta som att någon har suttit och bockat av olika element som verkat underhållande utan att ha tänkt efter hur väl de passar samman, och resultatet är ett spel som aldrig blir så pass dåligt att man kan klaga, men aldrig så pass bra att man kan rekommendera det. Det kan hända att den begränsade tid vi hade med spelet samt det faktum att vi sällan hade några online-matcher som inte slutade i rent kaos kan ha vilselett oss. Det kan finnas ett bra spel här för den som är villig att verkligen fördjupa sig i spelet och luska ut hemligheter som vi aldrig hittade. Men som saken ser ut just nu kan vi inte säga något annat om spelet än att det är dugligt, men sällan riktigt roligt.

Av: Gamescouts