Prototype 2 22 oktober 2012 12.23 av majr0z

Hat. Man har hört termen beskrivas ett hundratusentals gånger tidigare. Men aldrig trodde jag att jag skulle uppleva det själv tills de tog och mördade min försvarslösa fru och dotter.
Jag kommer att njuta medan jag äter mig igenom hans minnen, hans kött och hans blod.

Hans liv, och allas som står i min väg, ska släckas. Brutalt.
Prototype 2 tar vid där första spelet slutade. Alex Mercer, protagonisten från första spelet som totalt tappade all besinning och gav sig på ondgörarna såväl som oskyldiga människor för att uppnå sitt mål, har valt att göra en abrupt vändning bland sina tidigare prioriteringar. En vändning som, vare sig han vill eller inte, involverar andra spelets protagonist: James Heller.
James får under sin tid på mission i Irak, reda på att hans fru och dotter fruktar för sina liv. När han väl återvänder till USA och finner att sin fru och dotter dödsförklarats och orsaken är det så kallade Blacklight viruset (en särart till det virus som spreds under den första epidemin i första spelet) där de infekterade börjat agerar likt hjärndöda zombies (vad annars), svär han att han ska utkräva hämnd på den som sägs vara orsaken till deras död – Alex Mercer .
Intrigerna tätnar när Alex Mercer själv visar sitt dolda lynne under en Altaïr Ibn-La'Ahad huva och smittar James med exakt samma virussträng han själv bär på och därefter berättar att skulden egentligen ligger på ett utav landets största företag, Gentek, som använder utsläppet utav viruset i syfte att utvärdera det för biologisk krigsföring. Härefter fortlöper en rätt mediokert utfört handling som hade potentialen att vara en riktigt emotionell
historia, om det bara utförts på ett något bättre sätt.

Hellers strävan efter att utkräva hämnd för sina förlorade flickors liv är beundransvärt och man ger honom definitiv befogenhet att gapa ”I will /&!¤”@ you up for killing my baby girl!”, med ett särpräglat ”I’m from the /%@&” Bronx, Motha!@”%”-uttal, varje gång någon ställer sig i hans väg. Handlingen är knappast något Memento-material och har egentligen en enda godtagbar ”twist”. Alltså lite väl sparsmakat kan tyckas. Därför antar jag att vi är alldeles på tok för förlåtande när vi då faktiskt uppskattar vad vi får göra. Högst troligen på grund av Hellers älskvärt rosenrasande attityd. Han nämligen går, talar och slåss som en något mer solbränd Kratos.
Detta leder oss osökt in på själva handgemänget. Eller snarare massakrerandet. När Heller blir smittad utav Alex virusuppsättning, gör det honom inte bara till en infekterad, utan Alex överför även hans huvudsakliga förmåga: att absorbera organiskt levande material. Detta blir Hellers huvudsakliga vapen. Visserligen ger det honom även en onaturlig styrka och snabbhet, men just konsumtionen utav levande ting visar sig komma väl till hands när militären skickar monsterlika prototyper till att slita honom i stycken med klor lika långa som en halv man. När väl Heller lyckas slita av armarna från ett av dessa blixtsnabba odjur, kopieras en del av dess DNA och Heller kan plötsligt ersätta sina vanliga fingrar med sylvassa, halvmeterslånga klor. Exemplariskt när häcken ska klippas alternativt ett par huvuden behöver plockas. Är det dessutom kolhydraterna från en människa han äter- absorberar Heller, precis som Alex i första spelet, hela personens episodiska minne samt bonusen att kunna skepnadsskifta till en exakt kopia utav den konsumerade. Ytterst lämpligt när man ska infiltrerar en bas utan att bli upptäckt.

Att nyttja de förmågor Heller absorberar till sin dödsrepertoar framförs med enkla knapptryckningar på X eller Y. Med RB-knappen kan man få fram ett hjul där man kan välja vilken förmåga som ska vara tilldelad X eller Y. Med ett par knapptryckningar på någondera kapar/slafsar/krossar man sig fram. Nya förmågor erhåller man under spelets gång, vilket vävs in i handlingen på ett bättre sätt än ”allt det andra”. Kruxet är dock att snabbt kunna reagera med blockeringar, kontringar och därefter följa upp med att slita loss en lem eller två. Allt för att få ett så flytande kaos som möjligt där man inte blir ihjälskjuten var eviga gång. Att nyttja miljön är limiterad, om än ändå roande. Människor såväl som bilar kan plockas upp och slungas hej vilt, vapen från stora stridsvagnar kan slitas av och vändas mot dem själva.

Så hade det inte varit för det massivt underhållande stridandet hade det här spelet inte haft speciellt mycket att locka med. Likheter med dess föregångare har spelet visserligen, men kanske alldeles för många. Det är få nyheter som bjuds på och det känns mer som ett tillägg än ett fristående spel. Beskylla för detta är nog spelets repeterande mönster.

Minns ni första Assassins Creed? ”X sitter på hemlig information om dig. Käka upp honom/henne innan han/hon hinner läcka informationen till Y”. Visst är det ett rent nöje att komma susandes ned från flera hundra meters höjd, landa med en sådan kraft att hela marken skälver, slita att tag i närmaste soldat och bara äta sig igenom dennes kött och blod under panikartade skrik på hjälp. Men – motiveringarna bakom ätandet är alldeles för snarlika och handlar det inte om att konsumera någon så är det att döda eller sitta barnvakt åt någon ”viktig” person man ändå sedan käkar upp. Mer än så är det inte.

För att försöka späda ut den sjukt höga koncentrationshalten av upprepningar har utvecklarna försökt att lägga in alternativa ”Events” som man kan hitta utspridda lite varstans i Manhattan (där spelet utspelar sig). Dessa är oerhört mediokra, om inte till och med tråkiga, då de alla är så kallade ”time-trials” där man ska ha ihjäl folk, springa en viss distans, ha ihjäl folk i ett visst mönster, springa upp för hus, ha ihjäl lite mer folk osv. Att slutföra dessa är främst för att tävla med de kompisar som också äger en kopia av spelet men ger dig sekundärt tillgång till vissa förmågor. Förutsatt att du klarar alla fyra, fem stycken Events som finns i ett helt set. Så är dessa Events underhållande? Aldrig i livet.
Något vi också vill passa på att påpeka på är den all

deles för statiska sandlådevärlden som innehåller 1% interaktivitet, gråa och fula texturer, halvtaskig fordonskontroll samt totalt avsaknad av realistisk risk för att bli upptäckt. Jag menar: Hade inte du själv blivit misstänksam om du visste att en mordlysten skepnadsskiftare var på rymmen och en ”soldat” med uniform, väldigt lik din egen, från ingenstans landar på din bästa kamrats stridsvagn och i fallet krossar den (och din före detta levande kamrat) och efter tjugo minuter senare kommer samma ”soldat” glidflygande in i er hemliga bas - igen? Svarade du av någon anledning nej bör du uppsöka psykolog för att diskutera din orealistiskt naiva världsbild alternativt se till att ta värvning i den här armén för det är precis så här dumma soldaterna är i det här spelet är. Det är på tok för lätt att komma undan med hyss (och vi spelade trots allt igenom spelet på Hard) och en stor portion utav charmen ligger just i att spelet är utmanande. Den försvinner snabbt när man vet att man inte behöver ”spela med” (tänk Hitman -spelen) utan kan springa ner en major, en kapten och fyra, fem fotsoldater utan att egentligen bli avslöjad. Snacka om tolerant moral.

Men ändå är det något som fängslar oss i spelet som helhet. Tittar man nämligen på spelet i textform skulle nog inte många köpa det. Men när man själv sitter där, hör det utomordentliga soundtracket pumpa i högtalarna medan man likt en svart panter hoppar från hustak till hustak, sliter ner helikoptrar med bara händerna, öppnar stridsvagnar likt ABBA-konserver och bara sprider totalt brinnande kaos i en (om en relativt död och o-interaktiv) värld – är nog de flesta fast. Det är sådan här aggression man bara drömmer om. Sådan här råstyrka och hat man bara läser om. Och det får levas ut på ett högst tillfredsställande sätt.

Som ofta när de drar nästan minst lika hårt i båda tyglarna inför för- och nackdelar, så är det svårt att rekommendera det här spelet till fullpris. Nu har det visserligen redan sjunkit en hel del prismässigt men för en 300-350 riksdaler hade vi nog rekommenderat dig att köpa Prototype 2.

Det är trots allt inte nyskapande, något vi omhuldar mest utav allt hos spel, utan är mer utav en halvny tappning utav den underhållande slaktfesten man upplevde i första Prototype, men med väldigt få nyheter. Visst är det roande att vara den som människor springer staplandes ifrån i ren panik, samtidigt som man sliter en ondsint man i hälften. Men kanske inte till vilket pris som helst. Avvakta tills spelet sjunkit i pris och bjud dig själv på ett underhållande blodbad med ond bråd död genom att införskaffa första spelet och axla rollen som Prototype 2s fiende nummer ett – Alex Mercer.
Vi lovar att du kommer uppskatta det.

Av: Goodgame Västerhaninge