Need for Speed: The Run 22 oktober 2012 10.12 av majr0z

Hastighet har alltid fascinerat människan och dess natur. Electronic Arts har febrilt försökt att återväcka denna fascination, vilket under åren resulterat i både bu och bä från konsumenterna. Mest bu:n dessvärre. Men har EA nu, med ytterligare ett spel till deras bilserie, äntligen lyckats?

För de som har följt EAs skötebarn som består utav snabba bilar, bränt gummi och självmordsbenägna poliser vet – förlåt – tycker nog de flesta att serien har börjat åka nedförsbacke rätt på studs. Många anser att kulmen nåddes 2004-2005 när ”Underground 2” och ”Most Wanted” släpptes. Därefter valde EA att ”låsa” föraren vid att endast köra på regelrätta banor där friheten att svänga vänster, höger, rakt fram i en korsning eller rakt igenom ett köpcentrum, helt slopades. Vi menar att det var ett misstag. Ett stort sådant.

Så det var därför vi tog tag i Need For Speed: The Run med rätt stor skepsis när vi alla tycker att EA lyckats knacka sönder ett fungerande koncept, så det är med viss motvillig glädje vi kan meddela att EA verkar vara ”back on track”.

För att hålla oss något formella så kan vi börja med att berätta att handlingen är väldigt, väldigt ytlig. Du kliver in i rollen som Jack Rourke som redan från första bildrutan håller på att mista livet men lyckas (tack vare dig) fly. Du är skyldig några oförklarlig, no-name mafiosos stora kvantiteter av riksdaler och behöver ordna detta. Någon rödhårig tjej introducerar sig (knappt) och menar att hon kan lösa dina skuldproblem på ett enklare och roligare sätt än Lyxfällan, vilket givetvis innebär att du måste köra lite bil. Hon vill att du ska ta dig från allra sist (200) till första plats (1) i ett illegalt street-race från San Fransisco till New York. Vilket ju sträcker sig tvärs över Amerika, cirka 468 mil. En rätt lång bit alltså. Någon karaktärsutveckling är obefintlig och man får vara glad för de korta filmsekvenser spelet bjuder på där kortfattat och återkommande tjat om att man ”måste hinna i mål” upprepas av någon man snart tror är ens morsa. Du kör bil. Kommer först. Slut. Intressantare än så blir det tyvärr aldrig. Tur då att det finns annat EA verkar ha lyckats med.

Arkadkänslan var troligen ett av de viktigaste elementen i de bra NFS-spelen. En term som inte är alltför vanlig bland alla spelkonsumenter, men som kan uttryckas i en mening med två ord: ”orealistisk styrning”. Ty det är vad det är. Men oj, oj, oj så underhållande det är. Vi tror främst att detta värderas högre utav de som inte är ”riktiga” bilspelsfantaster. Styrningen och körkänslan är nämligen så långt ifrån Forza Motorsport man kan komma. För de som inte spelat något utav spelen i Forza-serien så ska man där räkna med att man får ta del av allt som har med realism att göra. Där kan man se däckens temperatur (i realtid), bilens fjädring och påverkan av ens körstil på den, hur väl motorn presterar in i minsta detalj etc. etc. Superhäftigt? Javisst. Men det beror väl främst på hur pass teknikintresserade man är, men ofta känns det som att det krävs en högskoleexamen i bilteknik/mekanik för att ens kunna styra fordonet ty det är verkligen supersvårt att inte köra rakt in i dessa härligt osynliga väggar då det krävs minutiös precision. Lite som Gran Turismo (som kom först till Playstations 1998) där det tog en cirka trehundrasjutiofem försök för att ens klara första genomgången/körskolan. Då föredrar vi icke-bil entusiaster spel där man bara kan trycka gasen i botten, slänga sig in i 90-graderskurvor och med ett hårt ryck i handbromsen få till en härlig ”driftning” utan att man rammar närmaste husfasad. Precis som på film. Det gillar vi.

Bortsett från ett av de viktigaste nyckelkoncepten (enkelheten vid kontrollerandet av fordonet) så finns det fler ting vi uppskattar. Miljöerna är häpnadsväckande få men vackra. Höstklädda och ståtliga skogspartier där gula löv vilt virvlar runt ens 2,5 miljoners metallmonster medan man viner förbi mötande trafik i nära 280 km/h. Att man som plåster på såren, då EA fortfarande väljer en att köra på ”låsta” vägar där valfriheten är limiterad, väljer att slänga in halvdolda genvägar som dyker upp lite här och var och där man ges en splitsekund på sig att väja och meja ner någons staket/grind/oskattbara rosenrabatter; är en trevlig nödlösning. Allt för att tjäna in de där ovärderliga sekunderna.

Need for Heavy Rain?
Något som förvånade oss allra mest var förmodligen valet att slänga in ”quick time events” där man under en ”filmsekvens” blir uppmanad att trycka in A, B, X, RT + LT eller liknande för att klara sig ur en knipa. Detta sker aldrig inuti det fordon du kör (med något undantag). Handlingen spelar ut sig så att du vid vissa tillfällen blir tvungen att lämna ditt fordon och på så sätt måste röra dig till fots. Detta är faktiskt ett smart och snyggt drag från EA:s sida. Det ger en knappast tid att andas ut från den annars 100 procentiga koncentrationen som krävs vid bilkörningen, utan snarare kickar igång en kraftigare utsöndring av noradrenalin. Trots att det bara är specifika knapptryckningar som krävs utav dig är sekvenserna så pass actionorienterade och så oförutsedda att man nästan lämnas mållös.

Lagens väktare har alltid spelat en roll i Need for Speed (i alla fall de vi spelat) och lämnar inga undantag här. De finns förvisso inga spikmattor eller helikoptrar (inte polisens i alla fall) som man kan ”avnjuta” utan polisen satsar stenhårt på att preja in dig i närmaste träd. Detta är ytterligare en detaljfaktor utvecklarna valt att mejsla bort från grundkonceptet. Det är ju trots allt de små detaljerna som ger spelet ett så pass högre underhållningsvärde. Men vi kan ha överseende med det den här gången. Vi hade ju trots allt inga förväntningar på att det här spelet i överhuvudtaget.

Snip snapp snut, så var denna bilresa slut
Dock har vi bejakat två ting under hela vår tid vi testat The Run och det första vi vill gråta en skvätt över är de oerhört sävliga laddningstiderna. De är helt förfärliga. Ta till exempel det rätt så fräscha, superpopulära ”Elders Scrolls V: Skyrim”. Spelet är säkert åtta hundra gånger mer omfattande än The Run, men trots det laddar det på någon bråkdels sekund. Okej. Flera sekunder. Men ändå. I förhållande till det extremt mycket innehållsfattigare The Run känns detta som ljusår.

Det andra och sista bekymret är att spelet är kort. Jag tror inte vi överdriver om att vi spelade färdigt kampanjläget (single player) på 2 timmar och 14 minuter. Två timmar och fjorton minuter! Är det ens lagligt att sälja det sådant för fullpris? I så fall gör vi det olagligt. Det här är bland annat därför vi inte känner att vi kan ge spelet ett generöst betyg, då det här känns mer som ett Arcade-spel än ett ”helt” sådant.

Multiplayerdelen kanske då väger upp det förskräckligt korta kampanjläget? Eh. Visst. Det är ännu roligare att tävla mot levande motståndare och försöka preja ner varandra och poliser från broar och ner i raviner en sex, sju gånger men sen då? Någon modifiering utav bilar finns inte. Antalet bilar att välja på är få och att spela två stycken på en delad skärm kan du ju glömma. Så.. nej. Multiplayerdelen väger inte upp något alls, trots att det är rätt schysst genomfört. Men det finns liksom inget att sträva efter när man erhållit de fattigt få (åtta stycken) uppgraderingar som gör att man bland annat ska kunna använda något så ”basalt” som nitro.
Nej. Hade de släppt spelet som ett Arcade-spel för 120 kr hade vi gladeligen gett spelet ett trevligare betyg. Men nu måste vi även utgå från att spelet är fruktansvärt (då menar vi fruktansvärt) kort och att något högt omspelningsvärde, nog för de flesta, inte finns.
Därför väljer vi att tvärbromsa och säga ifrån. Ett kul koncept som troligen är på rätt väg om de kan se till att fortsätta i den här riktningen samtidigt som de kan blicka tillbaka i backspegeln för att se vad det är Need for Speed fantaster egentligen är intresserade utav:
Frihet, simplistisk körglädje och en jäkla massa plattan i mattan.