Metal Gear Rising: Revengeance 27 mars 2013 15.37 av AlexandraAurell

Även fast titeln på det här spelet börjar på Metal Gear så är det inte så mycket smygande. I Metal Gear Rising: Revengeance har serien lämnat epitet ”Tactical Espionage Action” och handlar numera om ”Lightning Bolt Action”, vilket innebär att det är mycket mindre smygande i detta spel jämfört med de förra och mycket mer svärdfightande med tillhörande blixtar.



Egentligen räknas det som en spinoff med mer fokus på action. Raiden kommenterar den här på ett metaironiskt sätt i början av ett av de tidiga uppdragen, ”Stealth is my specialty”. Det kanske var hans ässe i MGS 2, men i Revengeance är normen att motsatsen till smyga sig fram till ett fiendeområde genom att riva upp en hel yttervägg på en större byggnad. Som du ser är det också Raiden man spelar som, och vi undrar om Hideo Kojima kommer ihåg att han användes i MGS 2 för att göra spelarna besvikna över det faktum att han inte är Solid Snake.



Hela spelet är baserat på slagsmålsmotorn, och denna del av spelet har Platinum Games lyckats fenomenalt. Att fajtas med svärdet och springa runt och hoppa känns oftast väldigt smidigt och roligt. Man kan använda en färdighet som heter ”Ninja Dash” för att springa snabbare och attackera sina fiender snabbare, och kan också användas för att hoppar över hinder och upp för saker, vilket gör något annars frustrerande till något kul.



Det går att gå in i ett läge där man kan slå med sitt svärd i vilket riktning man vill, som man till exempel kan använda för att skiva en vattenmelon. När man har skivat sitt offer tillräckligt kan man aktivera ”Blade Mode”, vilket är bullet time versionen av det fri-skivande läget, och kan skiva i ett ställe på kroppen som Raiden kan utvinna energi ifrån. I speltermer får han tillbaka allt liv från detta.



Varje fiende kräver en unik strategi för att besegra, och gör spelandet varierat. De vanliga människorna är väldigt enkla att besegra, och det är mycket lättare att få tillbaka sitt liv från dessa, vilket gör att en våg med vanliga fiender ses mer som ett health pack än riktiga fiender.



Ett stort problem när takten på fajterna är så snabba är att kamera ofta inte hänger med och det som händer då är att man inte alls har koll på vart ens fiender befinner sig, vilket kan förstöra för en helt på de svårare svårighetsgraderna, som är genuint svåra att klara av utan väldigt bra precision och taktik.



Det händer också att man fastnar i hörn på grund av kameran, och det resulterar i samma öde. Det händer även att man hamnar utanför fiendens hitboxar när man aktiverar blade mode ibland, vilket gör avrättningen väldigt antiklimakiskt.


På de lättare svårighetsgraderna gör förmågan att få tillbaka sitt liv efter att ha besegrat en fiende att spelet blir lite för lätt, och man dör knappt alls. På de svårare måste man ofta rakt av förlita sig på denna strategi för att överleva. Dessa svårighetsgrader kräver mycket bättre kunskap av de olika attackerna och bättre timing.


Spelet är ganska kort, men är ett spel som man kan spela om flera gånger på svårare svårighetsgrader utan att bli uttråkad.



Det finns många som inte gillar Raiden, och medan vårat hat inte är lika starkt som andras, kan vi säga att han inte är speciellt intressant som karaktär. Handlingen i Revengance följer samma stil som de föregående Metal Gear spelen och utspelar sig fyra år efter MGS 4 slutade. Raiden jobbar för ett privat militärföretag (PMC) som heter Maverick Enterprises, och har som uppgift att upprätthålla fred i Libyen.



Ett annat företag som heter Desperado blir ganska upprörda över denna fred, och bestämmer sig för att se till att det blir krig så de kan tjäna mer pengar. Det är självklart att de är rakt igenom onda, och Raiden uppdrag är stoppa deras planer, och på vägen upptäcker han hur många galningar som Desperado har anställt.



Bossarna har väldigt unika, starka, och överdriva personligheter, som är tillåtet i ett Metal Gear spel men inte i många andra. Handlingen överlag är överdriven och ibland absurd. Ibland brukar någon karaktär börja en monolog som har något att göra med de filosofiska och etiska dilemman som uppstår när man modifierar människor med teknologi.


Koijimas signum verkar vara att ha med i alla fall två diskussioner om DNA, exoner och introner, och allt annat som tillhör cellbiologi eller nanoteknologi i hans spel. Det som händer då är att takten på spelet helt stannar upp och att man ofrivilligt bevittnar ett föredrag om genmodifiering.



Men när spelet är just ett spel och inte en föreläsning är det är väldigt bra spel. Du borde spela det även fast du tycker att Raiden är fånig.


Recension: Anton Larsson
Testgrupp: Goodgame Åkersberga