Lucius 06 mars 2013 16.42 av

Blixten lyste upp den gamla mannens silhuett med utmärkt dramatisk timing, som om vädret kände till hans mål: att exorcera demonen som hade slagit rot inuti min dator. Jag tog hans rock när han kom in, allt för att få det hela överstökat så fort som möjligt.


”Tack så mycket Fader Sydow, för att ni kom så fort.”
”Jag följer blott mitt kall. Berätta för mig med dina egna ord vad det hela handlar om, min son.”
”Tja… har du sett filmen ’Omen’? Spelet går ut på ungefär samma sak- en rik familj får ett nytillskott den sjätte Juli 1966, men farfarn är djävulsdyrkare och har fått Satan att utse hans sonson till sitt nya kärl för anledningar som aldrig förklaras på ett vettigt sätt. På lilla Lucius sjätte födelsedag väcks hans djävulska krafter till liv, och spelets uppgift är att hjälpa honom att ha ihjäl alla i sin närhet utan att dra till sig uppmärksamhet.”


Medan jag beskrev spelets handling tog den gamle prästen långsamt fram sin utrustning- vigvatten, crucifix, anti-virus program och en laptop dekorerad med diverse katolska symboler. Han strövade sedan rakt in i rummet där min dator befann sig, för tillfället upptagen med att sväva i luften och bara visa en blå skärm täckt av svordomar och smädelser, omöjlig att stänga av eller påverka. Men så fort han steg in i rummet lyste skärmen röd och högtalarna spottade ut den gamle mannens namn med en förvriden elektronisk röst.


”Sydow! Skåda mitt anlete och förtvivla, gamla man!”
”Jag har kommit för att fördriva dig i ljusets namn, som så många av dina bröder och systrar, till botten av Metacritic där din sort hör hemma!”


Och med det hotet aktiverade demonen skärmen och visade det jag hade lidit av så länge- spelets ”grafik”. Programmerarna verkade inte ha den minsta aning om hur man optimerade spelet för burkar på den ”lägsta rekomenderade” nivån, ty synen var erbarmlig. Att styra lilla Lucius runt i den stora herrgården var ett mardrömsuppdrag då spelet hackade så illa att stod man nära en trappuppgång kunde man få backa och gå framåt flera gånger innan spelet registrerade höjdskillnaden.


Jag hade fastnat i de hemska väggarna oräkneliga gånger, stirrandes in i texturer som när som helst kunde försvinna. Mattor, tavlor och dekoreringar gled in och ut ur bilden, som om de vore Satans illusioner. Spelets cutscenes var lika hemska de, med tal som hackade så hemskt att få meningar avslutades, ögonlock som försvann och gjorde alla till glosögda monster och mycket mer. Snyftande förklarade jag för prästen att jag försökt allt- sänkt alla inställningar till minsta möjliga detaljnivå och upplösning, laddat ner drivrutiner och kontrollerat att min dator uppfyllde minimumkraven, vilket den gjorde. Men dem gamle prästen var gjord av hårdare virke än jag själv, och stod fast inför den hemska åsynen.
” I Jesu namn, giv denna dator kraften att orka med denna ansträngning!”
Prästen höll då upp sin laptop, som faktiskt kunde hantera spelet, och på dess skärm såg jag vad spelet kunde ha varit. Resultatet var… inte upplyftande.
”Inte ens nu imponerar du. Skuggorna som kastas är lika luddiga som de falska löften du ger dina offer! Karaktärernas ansiktsuttryck lika livlösa som de själar du störtar i fördärvet! Blott blekt hat återstår i denna sal!”
Demonen spottade och fräste, och jag var rädd att den skulle börja anfalla oss med muskabeln.


”Och om du försöker påstå att den konstant bleka ljussättningen ska bygga atmosfär, vet då att jag sett samtliga sjuttiotals-skräckfilmer du påstår att du hämtar stilistisk inspiration från. De hade inte bara en större variation av färger i dem, deras kameraförsel var helt annorlunda, med ytterst få instanser av ramping och vinklar som faktiskt byggde stämning, och inte avslöjade skrämselmoment ögonblicket innan de skedde. Du är färglös, livlös och fokuslös!”


Demonen spottade ur sig svordomar och lågor, men prästen lät sig inte hindras eller hotas.


”Om ditt syfte var att ge oss en intressant berättelse, har du misslyckats. Vad har du som inget annat spel har, eller som du gör bättre? Visserligen är de blodiga mord du begår väl modellerade och groteska, men vem orkar ens bry när endast tre av spelets tjugo offer har någon som helst karaktärsutveckling? Genom att fylla din handling med menlösa, karaktärslösa offer som inte är det minsta engagerande, utan bara står stilla hela spelet igenom och upprepar plattityder bygger du inga band som får spelarna att sörja eller fasa över deras död. Högst två karaktärer förändras under handlingens gång, och det är för lite och för sent! Din huvudkaraktär säger inte ett ord, hela din handling är en tom sträcka av död, ett repetitivt marscherande från punkt A till punkt B! Och det är kanske din främsta synd!”


Nu hade prästen verkligen fått upp farten, och hans tordönstämma ekade genom hela huset.


”Du är inte värd spelarnas tid! Som berättelse är du platt och ointressant! Som peka och klicka äventyrsspel är du konstant styrd på ett sätt som sällan är intuitivt och mest består av att spelaren, de få gånger de inte löser ett pussel omedelbart, bara försöker på rent trial and error-maner att kombinera allt tills någonting fungerar, så otydlig är din logik! Dina smygsegment är otympligt designade, då man kan springa och föra oväsen utan att märkas men inte gå bakom en karaktär då de har ögon i nacken!


Din kod är så uselt optimerad att datorer som bara nästan når rekommenderade nivåer knappt kan spela dig utan att lagg och försvinnande texturer förstör upplevelsen för dem! Du är en ond pest på detta hus, och i Monkey Islands, The Longest Journey’s och den helige Grim Fandangos namn, betvingar jag dig!


Och som genom magi fattade min dator eld och brann upp. Att han skvätte heligt vatten på en het dator kan ha haft någonting med saken att göra visserligen, men vid det laget var vi alla så uppspelta att det inte kändes som god ton att påpeka detta. Efter att elden släckts ledde jag ut den gamla mannen, men innan han gick stoppade jag honom.


”Men, fader… jag måste ändå medge att jag inte var helt emot detta spel. När du visade mig hur spelet såg ut på en dator som faktiskt kunde hantera det måste jag medge att husets konstruktion var riktigt stämningsfull. Även om små detaljer upprepades så var nästan varje rum unikt och intressant på sitt eget sätt. Konceptet att spela som djävulens avkomma och döda människor i ett hus med många hemligheter måste väl ändå vara unikt, och det är gjort av ett litet lag som för sin ringa storlek verkligen lyckats skapa ett spel med en egen prägel.”


”Min son, jag förstår ditt begär att sympatisera med detta bolag. Men minns du sista uppdraget? Kan du berätta vad det går ut på?”
”… Spelet blev plötsligt ett tredje persons skjutspel där du måste lära dig att spela på ett helt nytt sätt, och slutuppgörelsen är så buggig att den lilla utmaningen som finns kan helt och hållet omintetgöras.”


”Och var detta en sällsynt företeelse i spelet?”


”… Nej.”


”Och där har du svaret. Oavsett hur sympatiskt dess koncept är, måste du vara uppriktig i dina omdömen. För mig går kampen vidare till nästa hus, men du måste berätta för folket om vad som har hänt. Berätta om spelets brister och dygder, oavsett hur tilltalande dess koncept är, och berätta det sant. Resten… är upp till dig.”
Han tog på sig hatten och gick ut i den disiga morgonluften. Solen var på väg upp, och när ljuset träffade mig visste jag vad jag måste göra. Det var inte ett trevligt beslut… men jag hade en sågning att skriva.