God of War: Ascension 17 april 2013 15.55 av AlexandraAurell

Slita huvuden av hydror och krossa minotaur-skallar under sandalklädda fötter är en del av Kratos dagliga rutin. Frågan är om vi kan få in lite andra färger än det vi är vana vid (blodrött?) på de, vid det här laget rätt mediokra rutinerna.


Svaret är nog då ett barskt nej. God of War: Ascension tillför inte mycket nytt. Det är samma formula som används här som i föregångarna. Sony Santa Monica slänger i lite citronpeppar och någon gnutta spiskummin för att variera smaksättningen, men smaken är oavsett densamma när man väl kokar ner spelet och ser efter vad som ligger kvar och simmar i botten. Same same and not so different.



God of War: Ascension återberättar Kratos historia en cirka 10 år innan första God of War. Det finns subtila undertoner till att försöka porträttera honom som en (något) mänskligare varelse än den hämndlystna slaktare han är känd för. Det lyckas väl si så där. Man grips aldrig riktigt utav handlingen och känner att spelet mer känns som en ”filler” (= bukfyllnad).



Har man inte spelat det tidigare spelen i serien lär man nog inte alls hänga med. Någon enklare form av summering, likt den lilla filmsnutt Visceral Games använder i Dead Space 2 för att snabbt tydliggöra de ohyggliga händelserna som utspelades i första spelet, hade nog fått fler "firstcomers" att kunna begripa hur Kratos hamnat i sin sits och varför han är så förbannat arg jämt.



Bortsett från en oengagerade handling tycker Ascension att det är högst underhållande att köra omkring i samma hjulspår som sina tidigare titlar i serien, i alla fall vad gäller kämpandet. Till trost har spelutvecklarna lagt till att Kratos två korta svärd/längre knivar: Sword of Chaos, erhåller olika element som man kan byta mellan under spelets gång genom att trycka upp, ner, vänster eller höger på styrknapparna.



De olika elementen ska resultera i att de olika varelserna (man har ihjäl) släpper ifrån sig specifika klot (vilket jag tyckte var alldeles för ojämnt för att stämma), sett från vilket element som öppnar magen på den feta cyklopsen eller klyver huvudet itu på Gorgonan. Dessa samlas in efter en dos knapphamrande eller från de kistor som ligger utspridda här och var i spelet. Röda klot används för att uppgradera Kratos mesyrliknande svärd: grönt återställer hälsa, blått återställer magi och guld fyller på hans rage-mätare.



Spelets fokus ligger på, som det alltid varit, våldsamma strider. Man blir nog inte besviken här heller men däremot så känns det som om mycket av det flyt som tidigare fanns i föregående releaser är borta. Man hinner inte riktigt se vad som händer på grund av en bångstyrig kamera som gärna panorerar en halv kilometer ifrån, vilket resulterar i att man inte alltid hinner agera, vilket i sint tur sticker hål på det här fina krigsgud-epitetet.



Det är snarare regel än undantag att man åker på pisk och mer eller mindre måste spela defensivt (svårighetsgraden på normal). Inget Batman: Arkham Asylum eller Bayonetta här alltså. Tråkigt, med tanke på att det är spelets säljpunkt. Givetvis slänger spelet en och annat quicktime-event på en, men det börjar kännas urvattnat och när inte handlingen håller så tröttnar man fort.
Om man nu ska fortsätta gnälla så kan vi poängtera att miljön är k a t a s t r o f a l. Vackra, storslagna vyer får lämna utrymme för industriellt deprimerande miljöer med pussel som mer än ofta är både ologiska och fruktansvärt dumma.


Varför väljer man även att envisas med att efterträdaren till Ares, en krigsgud, ska behöva klättra 2/3 av sitt eget spel? Assassin's Creed i all ära, men när klättarapandet inte bara är malplacerad utan även dåligt applicerad så börjar man undra. Det är ingen Uncharted-känsla, utan Kratos trotsar tydligen inte bara Gudars lagar utan även gravitationen när han hoppar från klippskreva till klippskreva som om han vore 32 % helium. Ser fånigt ut när stora titlar som nya Tomb Raider (2013), Assassin's Creed mm. gör det här med bravur.



Men finns det något som är bra med spelet? Det skulle i så fall vara den musikaliska biten. Jag vet inte riktigt vilken genre den här typen av musikstycken går under, (olympisk körsång?) men precis som i filmer såsom "300" och "Troya" ger det en överväldigande och mäktig känsla. Om nu bara spelet kunde gå hand i hand med dessa magnifikt stoltserande toner istället för att tvinga en till att repetera samma mönster i strid, om och om igen.


Betyg: 5 av 10.
Testgrupp: Goodgame Västerhaninge