Bioshock Infinite 17 april 2013 16.09 av

Den välkända spelserien Bioshock återvänder nu med ett tredje fristående kapitel - Bioshock Infinite. Infinite har sedan sitt annonserande i augusti 2010 varit mycket efterlängtat av seriens fans och ämne för otaliga diskussioner. Mycket har förändrats sedan del två i serien och - enligt de flesta - till det bättre. Läs vidare för att se vår åsikt om detta prisbelönta spel!


Efter att i de tidigare två spelen befunnit sig under vattenytan, i staden Rapture år 1959, så byter nu serien både plats och tidsperiod, nämligen till Columbia - en stad uppe i skyn, underhållen av svävmotorer och stora ballonger, år 1912. Staden är, liksom Rapture, en förfallen dystopi härjad av xenofobi, rasism och segregation men har dock enligt vad ögat kan se en något muntrare stämning.


Men trots den muntra stämningen och den (falska?) glädjen så härskar rasismen och fördomarna i staden. Då de flesta normalt sinnade amerikaner ser till exempel Abraham Lincoln som en god man och den som befriade landet från slaveri, så existerar en kult som istället dyrkar Lincolns mördare John Wilkes Booth som att det han gjorde var något bra.


Den till synes vackra staden Columbia styrs av en starkt konservativ och strikt kristen regering, ledd och - enligt propagandan - “beskyddad” av den lömske prästen fader Zachary Hale Comstock. Comstock styr staden med järnhand bakom kulisserna och hans soldater agerar polis och militär. Under hans styre har staden blivit närmare fanatiskt trogen och folket dyrkar honom via en personkult som en messias.


Du axlar här rollen som den sammanbitne Booker DeWitt, en före detta Pinkerton-agent, som skuldsatt och utblottad tar på sig ett näst intill omöjligt uppdrag: Att hitta och hämta den mystiska Elizabeth, en kvinna som hålls fången i Columbia. Den bedrövade och ständigt muttrande DeWitt hotas ständigt av de män han står i skuld till och om han inte lyckas ge dem Elizabeth så är han så gott som död...


Inte nog med detta, för hans hopp om att undgå upptäckt grusas snart, då folket i staden upptäcker bokstäverna AD på hans hand - ett tecken för “The False Shepherd”, den onda person som enligt fader Comstock ska korrumpera Elizabeth och orsaka Columbias förgörelse. Alltså sätts DeWitt i en allt annat än bekväm sits!


Infinite liknar egentligen sina föregångare ganska mycket rent spelmässigt. Istället för de kända plasmids (genetiska uppgraderingar som ger olika övernaturliga förmågor, så som att framkalla eld med händerna) finns nu så kallade vigors, som fyller ungefär samma funktion. Mekaniken är densamma (förstapersons-vy) och shooter kombineras likt i de tidigare med olika magiska förmågor.


Så fort man tagit sig upp i Columbia så blir man genast imponerad av staden. Husen har motorer monterade under sig för att hålla sig uppe i luften och den vackra arkitekturen är slående. Vissa hus finns bara på en viss plats under en viss tid på dagen, då allt är i ständig rörelse. Om man till exempel ska till sin barberare, men kommer någon minut för sent, så finns det en stor risk att barberaren har “flutit” undan, för att tillfälligt ge plats för en annan butik.


Mellan husen och de svävande “öarna” finns det en sorts järnväg som man hänger sig fast i med sin sin speciella handske. Den kan liknas med en högteknologisk och magnetisk änterhake oxh gör resandet i staden enklare.


I spelet armerar man sig, också likt i de tidigare delarna, med en stor arsenal av olika vapen. Det rör sig främst precis som tidigare om olika typer av skjutvapen; från pistoler och gevär till mindre kulsprutor.


Vi fick av atmosfären, kombinerat med miljöerna och storyn, en stark känsla av Steampunk och smått SciFi-aktig teknologi (för att vara 1900-talets början) - helt klart något mycket bra! Det finns här och var tydliga tecken på teknik som är före sin tid, bland annat de såkallade “Voxophones” (ett slags personlig diktafon) och cyborgliknande skapelser (kända som “Handymen”). Det är en värld där uppfinningarna häpnar och saker som mekaniska hästar och robot-betjänter är en del av vardagen. Voxophones i synnerhet utgör en viktig roll i spelet, då de fungerar som ett slags informationsfiler om intressanta händelser, saker och personer. Förutom detta agerar de också samlarobjekt i spelet.


Sammanfattat så är det ett samhälle fyllt av spännande teknologi, ovanliga syner och korsningar mellan människans kött och maskinens stål - något som Handymen är ett levande exempel på.


Infinites grafik är förvisso bra ur ett rent tekniskt perspektiv, men eftersom vi testat PS3-versionen så kan vi inte riktigt göra den rättvisa. Rent designmässigt är spelet underbart färgglatt och oerhört atmosfäriskt, precis som Bioshock-serien gjort sig känd för. Några av oss kände oss hemma i grafikens distinkta utseende och upptäckte att spelet har slående likheter med stealth-actionspelet “Dishonored” (släppt 2012).


Röstskådespeleriet är också av toppklass och briljerar med flera välkända voice-actors. Dock anser många att PS3-konsolen har sett sina bästa dagar och att den grafik som nu för tiden levereras är det högsta dess generation kan uppnå. Men detta till trots så spelar i det här fallet inte grafiken så jättestor roll - storyn och den känsla man får av den är det viktiga i Bioshock Infinite.


Allt som allt så fann vi spelet underhållande och storymässigt imponerande.


Betyg: 8/10
Testgrupp: Gamestestersch