Beyond: Two Souls 02 december 2013 15.33 av

Förhoppningen var att Quantic Dreams med en ”uppföljare” till den gripande skildringen i Heavy Rain samt den spännande thrillern Fahrenheit (som i USA gick under namnet Indigo Prophecy) skulle kunna sätta en spik i kistan och begrava den myt om att interaktiva berättelser inte kan vara spel. Problemet är att Beyond: Two Souls istället, likt en hammare, bänder upp både en och två spikar när det totalt misslyckas med vad de två tidigare spelen lyckats med: skapa en interaktiv berättelse där valmöjligheter spelar roll.


Spelet tar inte vid några av det tidigare spelens berättelser utan berättar en helt ny historia om Jodie Holmes, en flicka med en gåva som ger henne möjligheten att fysiskt påverka hennes omgivning, besitta människor och få en återblick i andra människors liv.


Allt detta genom en entitet som hon kallar för ”Aiden” som är bunden till Jodie. Nathan, en forskare inom paranormala fenomen tar in Jodie efter en olycka där ett annat barn nästan dödas på grund av Jodie (vilket han egentligen själv hade sig att skylla då man inte skyfflar sex liter snö på en åttaårings fejs). I sitt laboratorium upptäcker Nathan att Jodie inte är som alla andra barn och man får därefter följa hur Nathan och hans kollega försöker ta reda på hur och varför Jodie besitter denna förmåga.


Berättelsen berättas i form av kronologiska hopp i Jodies liv som innehåller meningslösa uppgifter som att trava runt i en kontrollerad, linjär miljö (där du ska från A till B, utan så många möjligheter att titta på C eller göra D) och ofta utföra vardagssysslor som känns betydelselösa.
Problemet är alltså spelets huvudsakliga koncept; det är inget spel, det är en spelfilm. Enda sättet att fortsätta titta på dess redan förscriptade manus är att försätta trycka vidare på upp, höger, ner eller vänster. Bristen på valfrihet och variation i spelets utförande gör det fruktansvärt, fruktansvärt enformigt.


Att spelet har ett otroligt visuellt yttre är en sak, men precis som i dejtingvärlden vet alla (förhoppningsvis) att ”good looks” sällan är allt. Att det dessutom besitter en vacker stämma i form av spelets musik hjälper inte mycket längre om dejt- förlåt spelet, inte har något djup.
I de tidigare spelen som nämndes i första stycket (Fahrenheit och Heavy Rain) hade ens val tydliga konsekvenser. Om inte direkt så visade det sig senare väldigt uppenbart vad ens val torde kunde resultera i för dramatiska påföljder.


Så gör dig själv en tjänst och undvik ett spel som trots två riktigt duktiga skådespelare (William Defoe som vi sett som Green Goblin i Spindelmannen och Ellen Page som den cyniska och gravida tonåringen i Juno) nyttjats flitigt i spelet, kan inte spelet berätta en historia på rätt sätt.


I slutändan må den vara fin men vägen dit är allt annat än fin. Om du inte tror mig så testa ge dig på ett billigare och betydligt mer fascinerande alternativ: The Wolf Among Us, ett nysläpp från Telltale Games där de efter konstens alla regler (och lite till) lyckas trollbinda en med en ganska rå men oerhört fängslande handling och där ens tvunget kvicka val resulterar i en del intressanta konsekvenser.


Tyvärr David Cage, men inte den här gången.


Betyg 6/10
Skribent: Johan Hereora Hummerhielm
Testgrupp: Goodgame Västerhaninge