Batman: Arkham City 22 oktober 2012 10.07 av majr0z

Glidande på mjuka lädervingar rör han sig ljudlöst över hustakens mörka, slitna fasader. På gatorna råder total anarki. Total ringaktning för människors liv, som släcks, en efter en utan någon som helst tanke vid om det är rätt eller fel. Han landar smidigt utan ett ljud och sitter hukandes på ett högt, rangligt staket som tornar upp sig över en grupp av individer. Två av dem ligger hjälplöst blödande på marken, omringade av dova hånskratt och ansikten som döljs av förvridna, leende masker. Han vet vad som behöver göras. Han vet vad som ska göras. Allt är tillåtet, så länge inga liv spills.

Arkham City tar (som ofta vid uppföljare) vid där Arkham Asylum slutade. För dig som av någon anledning undvikit det första spelet kan vi ju enhetligt rekommendera dig att faktiskt gå och köpa det, alternativt beställa det om du nu hittar på ursäkter för att slippa ta dig ut i det här urdåliga höstvädret (175:- inkl. frakt). Det är nämligen riktigt, riktigt bra.

Som namnen antyder så utspelar sig första spelet på en psykiatrisk tvångsklinik för extremt grova våldsbrottslingar och uppföljaren i ett fiktivt megafängelse. Tänk dig slänga upp murar runt hela Södermalm i Stockholm så har du Arkham City. Typ. Inte estetiskt sett, men ”fängelset” är en avskärmad del utav Gotham, vilket innebär att själva fängelset består utav en massa obebodda bostäder och nerlagda industrilokaler.

Sandlådor är inte alltid bra
Detta är ett val på både gott och ont. ”Sandlåde-spelande” erbjuder först och främst ett betydligt öppnare och friare spelande men ser däremot till att man missar mycket ”detaljer”. Detaljer själva staden saknar. Tanken var säkert att det skulle vara mörkt och slitet. Men är det tvunget att vara fult och tråkigt? Det är vad miljön uttrycker utan att använda stämband eller teckenspråk. En viss överdrift kanske, men staden/fängelset känns ibland nästan generiskt och var något som de flesta utav oss hade svårt för. Dock håller inte alla i testgruppen med. Vissa tycker att detta bidrar till spelets mörka och dystra stämning men håller ändå med om att föregångaren (Arkham Asylum) hade en betydligt snyggare, detaljrikare och mer välplanerad struktur för omgivningen. Detta, om något, är spelets - kanske – största nackdel.

Efter regn kommer fladdermöss…
Om man bortser från det något estetiska missnöjet hos testgruppen så är spelet ändå välgjort. Det är lätt att fastna och spelet har ett, vad vi gillar att kalla, ”flow”. Allt från glidande över hustak till smidiga landningar på en interns bakhuvud sker med minutiös precision och spelet ger en oerhörd tillfredsställelse när det överlappar karaktärens rörelser till ett enda kontinuerligt rörelsemönster. Detta ger spelet en matinéaktig känsla. Att slagsmålssystemet troligen är det bästa vi använt i något spel och heller inte förändrats (allt för) drastiskt sedan dess introducering i första spelet, är vi tacksamma för. Att iskallt stega fram till en intern, bryta hans handled med ett fast grepp, landa en spark rakt bakåt i solarplexus på nästa ovetande fuling och sedan i ett enda svep, golva tre andra med tre snabba, perfekt tajmade kast med varsin batarang är oerhört imponerande. Spelet har sådant flyt. Flyt som inte riktigt går att beskriva i ord utan bör ses med egna ögon för att förstå.

Vikten av ens timing är alltså ganska hög för att få det här flowet. Speciellt på de svårare svårighetsgraderna är inlärningströskeln rätt hög. Men efter att ha blivit nedslagen x antal gånger (multiplicerat med x och adderat med x) börjar man lära sig hur det fungerar och när knapptryckningarna ska sitta. Att man allteftersom även får tillgång till att ”uppgradera” sina karaktärers förmågor samt införskaffa nya high-tech prylar, blir det lättare att experimentera. Man vågar testa att variera sitt tillvägagångssätt och man upprepar inte samma utdelning utav stryk utan försöker vara mer dynamisk, något spelet främjar genom att bjuda på feta erfarenhetspoäng (XP). Erfarenhetspoäng man också är i kraftigt behov av på svårare svårighetsgrader. För den som sitter bredvid och belägrat chipsskålen kan vi säga att det är en ren fröjd att bevittna någon som är duktig på att dela ut käftsmällar.

… med fladdermöss kommer även guano
Handlingen i sig är det absolut inget fel på. Mellansekvenserna känns aldrig tråkiga men kan ha dåliga slängar av audiell karaktär där det låter som om man ”klippt in” Batmans dialog från ett separat ljudspår och låter släpigt eller burkigt. Någon i testgruppen klagade på hans entydiga och enkelordiga formulerande i dialoger, men ”träighet” tillhör ju läderlappens karaktär, vill vi andra hävda. Ett annat karaktärsdrag som vi uppmärksammat är hur – nästan – hänsynslös han är. Våld är han absolut inte rädd för att bruka och det gamla serietidningsvåldet känns som en 25 minuters taktil massage i jämförelse. Han visar upp en ny, mörkare och dov sida som vi omhuldar och imponeras av.

Givetvis stöter man på den ena och den andra fulingen i form av Jokern, Mr. Freeze, Two-Face, Poison Ivy och tjocka och uniformt fula Mr. Cobblepot (= Herr Pingvin). En karaktär vi dock inte alls gillar i uppföljaren är The Riddler. Hans tidigare tämligen lätt ljusgröna frågetecken som fanns gömda i första spelet (ett extra siduppdrag var att försöka hitta dem alla) besudlar nu hela Arkham City. Tidigare var de subtilt och snyggt gömda. Nu ska man kliva på enorma plattformar med frågetecken som fungerar som ett enormt pussel som tar upp ett tak av en byggnad eller två. Detta sänker helhetsillusionen av en annars ”helt okej” designad stad.

”Detektivläget” där man med en knapptryckning kan skanna av ett område för att läsa av en interns puls, om denna bär kniv/handeldvapen, leta efter ledtrådar, följa förhöjda halter utav etanol eller färska blodspår var effektivt i första spelet och implementerades på ett snyggt och användbart sätt. I uppföljaren känns det mer som ett hinder då färgpaletten som används när läget är påslaget är helt superfult och alldeles för kontrasterande när det baseras på endast två starka färger. De tillfällen där man verkligen får användning av detektivläget är väldigt få, vilket känns som ännu ett kliv i fel riktning.

Men när dessa element inte bryter bländverket lyckas effektfulla musikstycken, ljudet av käkben som krossas samt den överhängande känslan av att du är ett rovdjur få spelet att lysa upp. Så trots sina skönhetsfläckar är spelet bra. Vi har svårt motivera ett toppbetyg, främst då första spelet var en sådan total fullträff och det är svårt att inte jämföra de två. Givetvis spelar våra kolossala förväntningar en stor roll, vilket vi ju alla vet ofta inte bådar till en bra upplevelse i slutändan.

Spelets är splittrat. Så är det bara. Det går inte att sätta full poäng när inte alla hästar finns i stallet. Vissa element är inte på topp och därför vill vi, med viss besvikelse, sätta en stark 8:a på spelet.
Så länge spelet kostar 400-500 riksdaler är det nog vettigare att lägga en 175:- (inklusive frakt såklart) på föregångaren, Batman: Arkham Asylum.

Så se Arkham City mer som en påbyggnad, som en "schysst ny gadget". Nyhetens behag infinner sig snabbt men man tröttnar lika fort när man inser att den väger tyngre än vad man tänkt sig och - egentligen - inte är speciellt rolig att leka med.

Av: Goodgame Västerhaninge